Artikelserie: I pandemins spår – Sean Abram om att sakna tävlingar och om att döma och träna digitalt

Även om pandemin naturligtvis varit besvärligast för de aktiva och för tränarna, har även domarna och de tekniska funktionärerna påverkats. Den tekniske mästerskapsspecialisten Sean Abram är en av dem som blivit av med ett stort glädjeämne i livet.

I en artikelserie i sex delar berättar olika personer ur den svenska konståkningsvärlden om sina erfarenheter från coronapandemin. I samband med att många anläggningar varit stängda eller begränsade har alla inblandade fått kämpa hårt med både träning och motivation, men gemensamt är en stark vilja att fortsätta framåt. I del 4 möter vi Sean Abram, teknisk mästerskapsspecialist och tränare i Skellefteå KF.

Det hann genomföras ett par tävlingar i början av konståkningssäsongen 2020, innan allt ställdes in. Sean Abram agerade som teknisk specialist på ett par tävlingar och gjorde sin sista i slutet på oktober, i Danmark. Han har fortfarande daglig kontakt med konståkningen i sin roll som tränare i Skellefteå KF, men han saknar ändå dömandet.  

- Jag saknar att se åkarna framträda. De unika tillfällena när man tänker wow, det där var så bra! Och kontakterna med andra människor, att jobba med olika personligheter och folk från olika länder, säger Sean Abram. 

På vissa håll i världen har konståkningstävlingar genomförts trots coronapandemin, med restriktioner och oftast utan publik. Det finns också exempel på digitala tävlingar, där åkarna får ladda upp sina program och bli bedömda av domare och tekniska paneler på distans. Bland annat genomfördes ett sådant event för landslag och utvecklingslandslag i Sverige i början på februari.  

- Jag har också testat på det, det fungerar riktigt bra, och de åkarna jag tränar tycker också det. Vi borde absolut fortsätta att göra det, även efter pandemin. Som åkare är det bara en fördel om det finns fler sorters tävlingar. Ju mer man tävlar desto mer lär man sig. 

Teknikens utveckling har också varit en stor fördel i Sean Abrams roll som tränare och koreograf. 

- I vissa avseenden har pandemin också fört oss närmare varandra i världen. Jag jobbar nu med koreografi på Facetime. Åkarna filmas av sina tränare och hör mina kommentarer direkt i sina hörlurar. 

- Men de sista sex månaderna har min roll som coach handlat allt mindre om konståkningsteknik, och allt mer om att vara ett mentalt stöd för åkarna. Jag tänker på alla tvetydiga signaler från Folkhälsomyndigheten, kommuner som agerar olika, människor som saknar förståelse. Frågor från åkarna om varför vissa får träna och andra inte. Jag klandrar dem inte, jag förstår verkligen deras frustration.  

Hur hanterar du det?  

- Jag försöker mest se till att de känner sig hörda och att de mår bra. Jag påpekar också att barnen i Storbritannien inte fått åka överhuvudtaget på länge. Och att de i USA i många fall måste ha munskydd för att få träna.  

Finns det något positivt du tror att pandemin har inneburit?  

- Ett större mått av mänsklighet. Att vi förstår att vi alla är på samma sida. Vi måste se det på det sättet. 

Här kan du läsa tidgare publicerade artiklar i artikelserien "I pandemins spår":

• Del 1: Agnes Nylander i Team Moonlights om utmaningar, motivation och att sakna lagkompisarna Länk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster.

• Del 2: Laco Vince om utmaningen att leda sina åkare genom pandemin Länk till annan webbplats.

• Del 3: Marianne Hogner om ett SM som inte blev av, omställningar och ökad omtänksamhet Länk till annan webbplats.