Artikelserie: I pandemins spår - Agnes Nylander i Team Moonlights om utmaningar, motivation och att sakna lagkompisarna

Den synkroniserade konståkningen har i egenskap av lagsport drabbats hårt av pandemins regler. För 15-åriga Agnes Nylander, som åker i Team Moonlights i Nacka TK, har säsongen 2020/2021 varit en riktig prövning.  

I en artikelserie i sex delar berättar olika personer ur den svenska konståkningsvärlden om sina erfarenheter från coronapandemin. I samband med att många anläggningar varit stängda eller begränsade har alla inblandade fått kämpa hårt med både träning och motivation, men gemensamt är en stark vilja att fortsätta framåt. 

Det började med att Team Moonlights under tidig höst var tvungna att träna uppdelade i två grupper, där åkarna belades med förbud att hålla i varandra.  

- Det kändes väldigt konstigt. Jag har åkt synkro i många år, och hela sportens grund är ju att hålla i varandra och göra formationer. Men det var bra att vi i alla fall kunde vara på isen och träna på vår skridskoteknik, säger Agnes Nylander. 

November och december blev inte mycket bättre. Laget fick inte längre träna på is, utan fick istället ägna sig åt markträning utomhus.  

- Även det var en märklig känsla. Och synd att inte få träna på is. Men samtidigt var vi medvetna om att stora delar av Sverige och världen gick igenom samma saker, så det var inte bara vi som utsattes för det.  

- Vi började ha digitala lagsamtal utöver fysträningen för att höra av alla och prata. Vi är nära varandra i laget, och det kändes annorlunda att inte träffas längre.  

I januari kunde delar av Team Moonlights äntligen träna i ishallen igen. Åkarna födda 2004 och tidigare fick fortfarande inte delta, medan de yngre åkarna i laget kunde gå ut på isen igen, men med krav på munskydd och vantar.  

- Det var så kul att få träffa vänner från laget igen. Att träffas digitalt fungerar också, men där måste man verkligen ha något att säga för att sätta på sin mikrofon. Nu kunde vi äntligen bara stå och småprata igen.  

Först i början av februari kom beskedet från regeringen att även de äldre åkarna skulle få träna igen. Agnes Nylander påpekar att pandemitiden har testat förmågan att motivera sig att träna.  

- Vårt lag deltog under vintern i en föreläsning som handlade om just det. Vi lärde oss att det gäller att sätta upp andra mål än de man har, i vårt fall att sikta mot något annat än resultat på SM och internationella tävlingar. En digital tävling skulle kunna vara ett bra alternativt mål.   

Vad vill du säga till alla som känner att det är tungt just nu?  

- Jag har tänkt mycket på att rikta fokus vidare mot andra år. Den här säsongen blev tuff, men man kan ägna den till att exempelvis förbättra sin styrka, så att man kan prestera bättre nästa säsong.  

- En annan viktig sak man kan göra är att hålla kontakten med lagkamraterna, och se till att de mår bra. Man kan umgås med dem utomhus eller digitalt.  

Vad har varit svårast?  

- Att inte få träffa hela laget. Och jag saknar förstås tävlingarna, nervositeten före och känslan när det går bra. Det är synd att man inte får uppleva det den här säsongen. 

Hur tror du konståkningen kommer att påverkas av pandemin?  

- Jag tror att det kommer kunna bli mer digitala tävlingar som komplement till de vanliga. Vi är enda synkroklubben i Stockholm, och måste varje säsong lägga mycket pengar på att åka till Västkusten för att tävla. Det kan handla om tre-fyra tävlingar med tågresor och hotell för 20 personer. Digitala tävlingar är förstås inte samma sak som de ordinarie, men man kan i alla fall ha som mål att få feedback på vad man kan göra bättre. 

Foto: Elin Bryngelsson Lidestedt