Isabelle Olsson väljer att avsluta konståkningskarriären

En trilskande fot sätter stopp för en av svensk konståknings starkaste vinnarskallar. Nu tvingas Mörrums Isabelle Olsson, 24, motvilligt sätta punkt för en lång och framgångsrik konståkningskarriär.

Det blev final i två EM och ett JVM, med en fin 16:e-plats vid EM i Budapest 2014 som bästa resultat. Olsson har också samlat andra internationella tävlingsmedaljer på hög, och från SM blev det ett silver och tre brons. 

Men smärtan blev till sist för mycket, och läkarnas förmaningar gick inte att bortse ifrån.
- Det har tagit lång tid för mig att inse och bearbeta detta. Konståkningen är hela mitt liv, och jag har inte känt mig klar med min elitsatsning. Men till slut sade läkaren att ”nu får du ge dig”. Det var bara att förstå att det inte skulle fungera att köra vidare, men detta är inget jag själv valt, säger Isabelle Olsson. 

Hösten 2017 blev en tuff period. Inte heller kortisonsprutor i foten kunde hjälpa henne tillbaka till normal träningsmängd. Att bara göra ett enstaka trippelhopp, eller till och med att göra en promenad, gjorde ont. 

- Så kan man inte ha det om man ska tävla, säger hon.

Skadeproblemen har förföljt Isabelle Olsson under flera säsonger. Trots det gjorde hon sin allra mest imponerande insats i april 2017, då hon vid Elitseriefinalen lyckades besegra samtliga sina svenska konkurrenter och ta ett efterlängtat guld.  

- Det var en härlig känsla. Såklart måste det ha varit höjdpunkten. Men också när jag fick tävla Grand Prix i Kanada mot de allra bästa, hela den resan var fantastisk. Överhuvudtaget att få tävla och inse vad man måste jobba på, har varit det bästa. 

- Trots allt det jobbiga i karriären kommer jag se tillbaka på hur roligt jag har haft, och hur många härliga människor jag har fått möta. Åkare, tränare, alla runtomkring. Jag har fått åka över hela världen och jag har fått uppleva så mycket. Känslan av att åka ett felfritt långprogram, den kan ingen ta ifrån mig.

Livet tar nu en ny vändning för Isabelle Olsson, som parallellt med träningen utbildat sig till kock. 

- Jag kommer att börja jobba i på en restaurang i Göteborg, som heter Taverna Averna. Jag ser fram emot att börja det ”lilla livet”. Men jag har drivkraften att bli bäst i något, det är därför jag vill göra något praktiskt och kreativt. Det känns rätt.  

- Jag ska träna lite konståkning också för att själen ska få sitt. Trots allt mår jag ändå bäst på isen, och jag kommer att hjälpa till lite som tränare hemma. I framtiden kanske jag kommer hålla på med ungdomar och kost. Jag är inte färdig med konståkningen, så den dörren stänger jag inte. 

Hon tar självklart upp mamma Susanne, som tränat henne genom alla år, som den viktigaste personen i karriären. 

- Hon har varit där hela tiden. Men familjen överlag, min syster, bror och pappa har också varit otroligt viktiga i att stötta mig. 

- Jag vill också tacka Anna Hörnqvist (sportchef, Svenska Konståkningsförbundet), som varit en klippa för mig den senaste tiden under skadorna. Hon har gjort alla rätt. Ringt mig varje vecka och frågat hur det känns och om det finns något som kan göras för mig. Detsamma gäller sjukgymnasten Peter Drugge från Sveriges Olympiska Kommitté. Och utan Åsa Lindau, mental tränare, hade jag aldrig kommit så här långt. Att kunna ta sig ur motgångarna har varit nyckeln till att bli duktig. Jag måste förstås också nämna alla fystränare jag haft, koreografer både här och i USA, och träningskompisarna som stöttat mig i vardagen. Och alla läkare som försökt laga min fot.

Rösten bryts lite när Isabelle Olsson skickar ett sista tack. 

- Jag vill säga tack till hela Konståkningssverige som stått bakom mig när det har varit jobbigt. Och till alla andra som varit involverade i mig. Jag är väldigt tacksam. 

Foto: Emma Svensson