Omvälvande händelser inom konståkningen från 1945 och framåt. Del 3. 1979: Ett resultat som ändrade poängsystemet

Vår artikelserie ”Omvälvande händelser inom konståkningen från 1945 och framåt” är skriven av konståkningsexperten Lennart Månsson och består av sju omvälvande händelser som påverkat konståkningens utveckling framåt i tiden. Idag kan du läsa del tre

Del 3.  1979:  Ett resultat som ändrade poängsystemet 

Herrtävlingen i EM 1979 producerade ett resultat som fick många att gnugga sig i ögonen och undra om de sett rätt:

• Jan Hoffmann, Östtyskland 
  (2:a i obligatoriska figurer, 3:a i kortprogram, 4:a i friåkning)
• Vladimir Kovalev, Sovjetiunionen
  (1:a i obligatoriska figurer, 2:a i kortprogram, 3:a i friåkning)
• Robin Cousins, Storbritannien
  (6:a i obligatoriska figurer, 1:a i kortprogram, 1:a i friåkning)

Att Robin Cousins bara tog brons trots att han vunnit två av de tre momenten i tävlingen är kanske lättare att förstå om man inser att en sjätteplats i obligatoriska figurer tynger ned totalresultatet betydligt.  Men hur i allsin dar kunde Hoffmann vinna tävlingen efter att ha förlorat till Kovalev i varje enskilt tävlingsmoment?

Det fanns naturligtvis en förklaring.  Ända sedan 1901 hade konståkningen haft ett poängsystem där prestationer bedömdes i en skala från 0 till 6 poäng, där idealpoängen 6,0 skulle vara reserverad för en perfekt prestation.  Det enda dessa domarpoäng användes till var att rangordna åkarna från första till sista plats inom ett tävlingsmoment.  Åkarens placering i det enskilda momenten avgjordes därefter genom att tilldela varje placering till den åkare som hade den starkaste majoriteten bland domarna för just den platsen.  När slutresultatet skulle räknas fram gjorde man på samma sätt, men då med utgångspunkt från en viktad summa av poängen i samtliga moment.  Eftersom domarmajoriteterna för placeringar baserat på totala poängsummor kunde råka fördela sig på ett helt annat sätt än i de enskilda tävlingsmomenten kunde reglerna mycket väl åstadkomma ett sådant här resultat – även om just det här var ett extremt fall.

Många tyckte ändå att just det här resultatet var lite väl magstarkt, och fr o m säsongen 1980/1981 ändrades beräkningssystemet så att slutresultatet i stället räknades ut som en viktad summa av placeringarna i de enskilda momenten.

Inom varje tävlingsmoment räknade man fortfarande domarmajoriteter på samma sätt, och det lämnade kvar en annan effekt som många retade sig på – att den inbördes placeringen för åkare som redan tävlat kunde skifta som ett resultat av att en ny åkare ändrade domarmajoriteterna.  Detta fick en lösning först till säsongen 1998/1999, när systemet med domarmajoriteter pensionerades efter nära 100 år till förmån för ett mer omständligt system som konstruerades specifikt för att reducera platsbyten mellan åkare som redan åkt.  Det systemet blev emellertid kortlivat, av ett helt annat skäl (se punkt 7).

Imorgon kan du läsa del fyra som utspelar sig 1983-1984.