Hoppa till sidans innehåll

Tankar från OS - Josefine Taljegård

14 MAR 2022 11:46
Jag sitter på flyget. Nedanför mig ser de kinesiska bergstopparna ut som små farthinder. Det är svårt att ta in, och då menar jag inte bara hur världen ser ut 7000 meter upp i luften , utan hela upplevelsen som jag precis varit med om.
  • Uppdaterad: 14 MAR 2022 11:46

Jag sitter på flyget. Nedanför mig ser de kinesiska bergstopparna ut som små farthinder. Det är svårt att ta in, och då menar jag inte bara hur världen ser ut 7000 meter upp i luften , utan hela upplevelsen som jag precis varit med om. Eller egentligen fortfarande är en del av. På planet sitter endast personer som deltagit vid de olympiska spelen i Kina. Några enstaka journalister, en hel del ledare och tränare och så förstås Olympier. Och jag är en av dem. 

Jag älskar att skriva. Jag älskar ord helt enkelt och “olympier” är ett vackert sådant. Kanske mer för sin innebörd än kompositionen av bokstäver. För mig är en Olympier ofta en beskrivning på en atlet som kämpat i motgångar, som lärt sig av sina misslyckanden och som offrat mycket under sin satsning mot toppen. Jag kan slå vad om att alla dessa fantastiska idrottare runt omkring mig någon gång har tvivlat på om de gjort rätt beslut genom att viga sitt liv åt sporten. Jag kan garantera att de alla blivit ifrågasatta både en och två gånger under sina karriärer. Men någonting har fått dem att fortsätta ge allt- för det är det som krävs för att vara en av dem som sitter på det här planet idag. 

Vad har då fått mig att välja att träna sena kvällar och tidiga morgonar? Att spendera somrarna i kalla ishallar istället för på playan? Att pusha min kropp till att bli starkare, snabbare, uthålligare? 

OS är absolut en del av den motivationen. Som liten tittade jag på konståkning, och andra idrotter, på tv och jag minns att vi i skolan klippte ut bilder på svenska OS-medaljer ur tidningen och hängde upp på klassrumsväggen. Att jag själv en dag skulle få representera Sverige vid en så häftig tävling blev snabbt en dröm. Men ni vet hur det kan vara med drömmar som man har som liten, och efter att jag, och andra, talat om för mig att det aldrig skulle gå, glömde jag av min dröm om OS. 

Det betydde dock inte att jag slutade kämpa på isen, jag hittade bara andra saker som jag fortsatte och det är jag evigt tacksam för idag.  Om jag ska vara riktigt ärlig så är det inte förrän på senare år som jag börjat fundera på OS igen. Och först det senaste året, efter att jag kvalificerade Sverige till en OS-plats vid VM i Stockholm, blev OS ett tydligt mål för mig. 

Vägen hit har känts lång och förberedelserna har varit omfattande. Om jag får ge yngre åkare är ett tips att ta tillvara på vägen fram till målet. Gör den till något positivt och kul. För själva tävlingen är över på bara några minuter, men träningen inför är många timmar, veckor, år lång. Det gäller att kunna uppskatta den för att satsningen skall vara värd att genomföra. 

Jag kände mig i otroligt bra form under mina dagar i Beijing. Träningarna gick på topp och jag har mycket tränarna  Malin och Maria Taljegård och koreografen Nikolai Morozov att tacka. De och min klubb VFKK har stöttat mig genom hela året som, likt för alla andra, har varit färgat av Corona. Men under de förutsättningar som rått har vi följt den plan vi satt upp och legat i och gjort vårt allra bästa för att jag skulle känna mig så förberedd som möjligt när jag ställde upp mig framför domarna i den stora arenan och inväntade musiken. 

thumbnail_OS-bild i träningshallen Josse i landningsposition bredvid OS-ringarna.jpg

Det gav mig en större chans att njuta av ögonblicket och bara gå ut och köra. Det vill jag verkligen säga- att få uppträda framför hundratals miljoner tv-tittare, att höra mitt namn ropas ut i högtalarna och ställa mig i min startposition mitt i de Olympiska ringarna, det är minnen jag kommer att bära med mig i resten av mitt liv. 

Jag är ofta personen som förminskar mina prestationer när jag berättar om dem för andra. Os däremot, det är stort och häftigt. Samtidigt är det viktigt att komma ihåg att det egentligen är som vilken vanlig konståkningstävling som helst. Man åker sitt program, publiken applåderar och man får sin poäng. Precis som vanligt. Med det vill jag säga att det behöver inte vara just OS som är det stora målet för dig. Det kan vara någon annan tävling, ett test, ett hopp, en level i en piruett, hur du spelar ut i ditt program, din saxning- vad det än är som du har som mål att uppnå och utveckla, fortsätt kämpa. Känslan man får när man uppnår något man verkligen har jobbat för är underbar. Det är kul, självförtroendet växer och man hittar motivation för något nytt som verkar spännande att göra eller bli bättre på. Man får nya mål och jag tror att det är den känslan har fått alla oss idrottare ombord på det här planet att fortsätta kämpa. 


Vad är då nästa mål för Josefin Taljegård? Först ut är VM i Frankrike om några veckor. Där hoppas jag kunna prestera mitt yttersta med god kvalitet, underhålla publiken och nå fram till alla som tittar här hemifrån. Jag hoppas också kunna fortsätta inspirera andra åkare och konståkningsvärlden i sin helhet att fokusera på alla de fantastiska delarna av konståkning, däribland uttryck till musik och koreografi. Sedan blickar jag framåt mot nästa säsong, nytt program och nya spännande utmaningar. Kanske VM i Japan - vem vet. 

Josefine Taljegård

Här kan ni också höra Josefine berätta om hur hom gillar att skapa program som talar till publiken : http://isu.org/podcast

Skribent: Julien Leclerc
E-post: Adressen Gömd

Postadress:
Göteborgs Konståkningsförbund
Nedre Kaserngården 5
415 28 Göteborg

Kontakt:
Tel: 0317266145
E-post: info@skategoteborg.c...

Se all info