Hoppa till sidans innehåll

50 år som tränare

2017-11-20 10:00
Det krävs passion för en idrott för att man ska orka ägna sig åt den i 50 år. Det har Kate Tjällman. Vi bad Örnsköldsviks KK:s eldsjäl se tillbaka på sitt halvsekel som konståkningstränare.
  • Uppdaterad: 2017-11-20 10:00

Året var 1967. Sverige gick över till högertrafik, Volvo släppte en ny kombiversion av sin 144-modell, och Elvis Presley gifte sig med sin Priscilla i Las Vegas. En 15-årig Kate Tjällman stod på en utomhusrink i Örnsköldsvik och kände att det var konståkning hon skulle ägna sig åt.
- Jag insåg att det var den bästa sporten som fanns. Det var så roligt att hjälpa andra, och se vad man kunde åstadkomma med dem. 


Det var Kate Tjällmans pappa som låg bakom konståkningsverksamheten i staden. Inför en landskamp i ishockey fick han i uppdrag att ordna underhållning till pausen, och tog dit ett paråkningspar som åkte uppvisning. Han gillade vad han såg, och började lära sig mer om sporten. Kate Tjällman och hennes systrar åkte på allmänhetens åkning, och allt fler blev intresserade.
- Vi fick en svans av åkare efter oss och med dem kunde vi organisera upp klubben, som hade funnits sedan 50-talet, lite bättre. Och efter det rullade det på.

 

Hur länge åkte du själv? 
- Tills jag var 15 år. Men min egen åkning var inte så avancerad.

 

När kom den första riktiga framgången för dig som tränare? 
- Det var med en åkare som hette Marie Stoltz, hon var född 1966 och när hon var tio år var hon med på en tävling som hette ”Lilla LM”, som var en stor tävling på den tiden. Hon kom trea där i ungdomsklassen, och jag tänkte att jag skulle jobba på med henne så hon kunde komma trea även i juniorklassen så småningom. Några år senare blev hon tvåa i juniorklassen, men då kände jag mig trots allt missnöjd att hon inte vunnit, skrattar Kate Tjällman.

 

Vilka andra milstolpar minns du? 
- Den första jag måste nämna är Malin Hållberg-Leufs SM-guld 2006. Sen var det roligt när Sofia Gustafsson och Jessica Söderlind kom etta och tvåa på USM under 90-talet. Men förutom de stora tävlingarna minns jag de små ögonblicken hemma i ishallen, när man hjälper någon som kanske inte har de bästa förutsättningarna att lyckas med något som är bra för den åkarens nivå. Man känner att ”hon kan stå en salchow om jag ger henne lite extra tid”. Och så gör hon det. 

- Det är förstås också en riktig kick att se tusentals åskådare på läktarna på vår isgala. Vi började med 50 personer i publiken för 42 år sedan. Sedan har det svällt, med upp till 11 000 som mest. Det är häftigt.

 

Vilka personer har spelat stor roll för dig i din roll som tränare?
- På första, andra, och tredje plats kommer pappa. Sen har jag också Tanja Magnusson att tacka för mycket, jag har gått bredvid henne på somrarna och lärt mig massor. Jag hade inte så mycket kunskaper till en början, jag var inte en så duktig åkare. Det är betydligt enklare att lära ut om du har åkt ett SM och kan göra sakerna själv. Jag har fått jobba för att förstå de känslor jag aldrig känt. 

-Sedan har båda mina döttrar varit ett stort stöd, Jannike som är koreograf, och Jessica som nu är tränare i Lycksele.  

 

Hur har du ändrats som tränare under åren? 
- Jag har varit ganska kategorisk och sträng, förr om åren. Jag har nog mjuknat ganska betydligt, även om jag inte är någon mjukis i dag heller. Jag pratade nyligen med ett gäng åkare som jag tränat på läger, och frågade dem om de kände att jag blivit strängare på sistone. Då sa de att ”du är inte arg för att du är arg, du är bestämd för att du vill att vi ska lära oss något”. Jag hoppas att det är så.

 

Vad har varit den största utmaningen? 
- Tjafset om istider, ishallar, och annat med kommunen och hockeyn. Det har varit oerhört många turer fram och tillbaka, och det är nog den enda negativa delen. Vid ett tillfälle tappade jag 30 åkare på ett bräde när vi var tvungna att flytta till en annan ishall. Senast har vi fått bråka i två år för att ens få ett förråd i hallen vi tränar i. Det är lätt att tappa sugen. Men det får också motsatt effekt, att man tänker att ”jag ska inte ge upp”.

 

Vad är det som gjort att du stannat så länge i klubben? 
- Det finns inget bättre. Få idrotter är både sport och konst samtidigt, vilket gör att det är lycka att få jobba med konståkning. Och man hoppas förstås alltid att man ska jobba fram en riktigt stortalang.

 

Hur länge kör du på? 
- Jag ser inget slut. Jag förstår inte varför jag inte skulle fortsätta, utan så länge jag hittar till ishallen, kommer jag att dyka upp där. Det kanske är fånigt att säga så, men jag vill inte dö för jag vill inte sluta med konståkning. Förutom familjen finns det inget viktigare för mig. 

 

Foto: Kent Hållberg

Epost: Adressen Gömd


 



rådochstöd_svkonstakning_150px


 


 


SKF_Index_Webshop

SKF_Index_Utbildning
                                                

 

Sponsorer

Postadress:
Svenska Konståkningsförbundet
Box 11016
100 61 Stockholm

Besöksadress:
Idrottens Hus, Skansbrogatan 7
118 60 Stockholm

Kontakt:
Tel: 08-6996000
Fax: 08-6996429
E-post: This is a mailto link